Nu har jag kommit en kvarts väg på en buttom up birch i det brunröda bomullsgarnet jag köpte för flera år sedan bara för att få göra en spetssjal av.
Hittills har det gått ett nystan och jag har nio kvar. Den kan bli hur stoooor som helst.
Välkomna att följa min otid. På världens bästa barnteater, BUS, fanns det framtid. Och baktid. I bageriet stod bagaren med mjöl på näsan och bjöd på bröd. Om det finns baktid, finns det inte då en massa annan tid? Tid som inte riktigt syns. Som otid. Det, tänker jag, måste ju vara det som är min tid. Den lilla tid på dygnet som blir kvar. Tid som inte jobbet ska ha. Inte barnen. Inte hemmet. Inte maken. Ingen annans tid. Bara min tid - OTID!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar